maskulinitet, feminism, jämställdhet och minsta gemensamma nämnaren

De senaste veckor som gått har bl a handlat väldigt mycket om män, rasism, maskulinitet, samtycke och feminism. Begrepp som upptagit mycket medietid och bloggutrymme i en digitala världen men även i den fysiska världen. Själv har jag hamnat i spännande diskussioner med vänner, familj och bekanta kring alla nämnda begrepp. Män, män och åter män finns inblandade i diskussionerna konstaterar jag. Vissa skäms, andra är förbannade, vissa känner sig orättvis behandlade och några letar efter den "råa" mannen. Alla är överens om att det behövs en förändring för mannen. Något måste göras! Av vem? för vem?
Jag sitter på ett café mitt i centrala Malmö när jag skriver detta inlägg. Det är lunchtid. Jag tittar mig omkring och ser 17 personer i lokalen, av dessa verkar 7 personer vara cis-män. Cis som kommer från latinet och betyder "på samma sida" och motsatsen blir då "på andra sidan om" eller så kan en använda ordet trans. Det är redan här det tar stopp för mig när jag ska försöka skriva om män, maskulinitet, feminism och jämställdhet. Vi delar upp världen i män och kvinnor, cis och trans, ja och nej, rik och fattig, ung och gammal, vegetarian och köttätare, barn och vuxen, normal och funktionshindrad, digitalt och analogt, pc och mac, ettor och nollor, dag och natt. Jag skulle kunna hålla på ganska länge med dessa motsatta poler som ska hjälpa oss att definiera vår identitet, vardag och vår position i alla de grupper vi frivilligt eller ofrivilligt medverkar i. Men hjälper de oss alltid? Skapar de istället en klimat där vi hela tiden behöver leta efter olikheter för att ställa oss mot varandra? Hur ska vi någonsin kunna uppnå jämställdhet? Handlar det att få män i maktpositioner att förstå att de har makt och ge upp den? Ge bort den? Vem vill ha makten? Och om ingen har den, vad händer då? Eller ska makten delas upp jämställt mellan alla? Vad händer då med de som säger upp sin makt? Vad händer med dem som har makt men är omedvetna om det?
Är det så vi tänker oss att vi ska uppnå jämställdhet? En maktfördelning? Är det så vi kan hjälpas åt att skapa rättigheter som gäller alla som går under begreppet människa? För just där, just i det begreppet lyckas jag hitta den minsta och mest tydliga gemensamma nämnare jag kan komma på. Oavsett kön, hudfärg, kulturell bakgrund, trosats, kostpreferens eller sexuell läggning så har vi alla det gemsamt. Vi är människor. Där är vi lika. Ingen av oss kan komma och säga till någon annan: Du där! du är inte människa. Vad är motsatsen? utomjording? djur? Det skulle vara befängt att bara kalla någon för utomjording elelr djur och mena det bildligt. Oavsett om du anses vara en person med  rasistiska och/eller sexistiska åsikter.
Vi är lika från minsta cell till hur vi fungerar och interagerar. Vågar vi stå pall för att vi faktiskt är av samma art? Jag vet inte om vi kan göra det men jag tänker försöka. Jag tänker se dig som människa allra först och allra sist i vårt möte. Däremellan kommer jag att lyssna på dina definieringar. Även när jag ogillar dina åsikter och när ditt beteende är uppåt väggarna fel kommer jag att lyssna och påminna mig själv om att du är människa. Dvs du har förmågan att förstå. Du har förmågan att förändras och jag vet framförallt att du har har förmågan att lära! Precis som jag har.

Jämställdhet kan börja på många nivåer men enklast är att börja med dig själv påstår jag. Du kan börja nu, eller om en stund, eller imorgon. Dvs makten håller du i dina händer. Oavsett om du väljer att engagera dig i en rörelse, specifik fråga eller om du vågar titta inåt och vågar syna dina fördomar. Fördomar i sig är inte fel. Det är när vi gör dem till en sanning som vi skapar en skev verklighetsuppfattning. Verkligheten ligger någonstans mellan vad du ser och vad alla andra omkring dig ser. Därför bör vi vara mer intresserade att börja våga fråga vad andra som inte är som oss ser. Och när vi frågar bör vi även lyssna. Ta ett djupt andetag och lyssna. När du har lyssnat färdigt så fråga och fråga igen. Det värsta som kan hända är att du inte förstår och när du inser det, inser du också att du saknar en pusselbit i den gemensamma verkligheten.
Så börja nu! ställ en fråga och lyssna. Kanske imorgon är din värld större och din förståelse bredare.