maskulinitet, feminism, jämställdhet och minsta gemensamma nämnaren

De senaste veckor som gått har bl a handlat väldigt mycket om män, rasism, maskulinitet, samtycke och feminism. Begrepp som upptagit mycket medietid och bloggutrymme i en digitala världen men även i den fysiska världen. Själv har jag hamnat i spännande diskussioner med vänner, familj och bekanta kring alla nämnda begrepp. Män, män och åter män finns inblandade i diskussionerna konstaterar jag. Vissa skäms, andra är förbannade, vissa känner sig orättvis behandlade och några letar efter den "råa" mannen. Alla är överens om att det behövs en förändring för mannen. Något måste göras! Av vem? för vem?
Jag sitter på ett café mitt i centrala Malmö när jag skriver detta inlägg. Det är lunchtid. Jag tittar mig omkring och ser 17 personer i lokalen, av dessa verkar 7 personer vara cis-män. Cis som kommer från latinet och betyder "på samma sida" och motsatsen blir då "på andra sidan om" eller så kan en använda ordet trans. Det är redan här det tar stopp för mig när jag ska försöka skriva om män, maskulinitet, feminism och jämställdhet. Vi delar upp världen i män och kvinnor, cis och trans, ja och nej, rik och fattig, ung och gammal, vegetarian och köttätare, barn och vuxen, normal och funktionshindrad, digitalt och analogt, pc och mac, ettor och nollor, dag och natt. Jag skulle kunna hålla på ganska länge med dessa motsatta poler som ska hjälpa oss att definiera vår identitet, vardag och vår position i alla de grupper vi frivilligt eller ofrivilligt medverkar i. Men hjälper de oss alltid? Skapar de istället en klimat där vi hela tiden behöver leta efter olikheter för att ställa oss mot varandra? Hur ska vi någonsin kunna uppnå jämställdhet? Handlar det att få män i maktpositioner att förstå att de har makt och ge upp den? Ge bort den? Vem vill ha makten? Och om ingen har den, vad händer då? Eller ska makten delas upp jämställt mellan alla? Vad händer då med de som säger upp sin makt? Vad händer med dem som har makt men är omedvetna om det?
Är det så vi tänker oss att vi ska uppnå jämställdhet? En maktfördelning? Är det så vi kan hjälpas åt att skapa rättigheter som gäller alla som går under begreppet människa? För just där, just i det begreppet lyckas jag hitta den minsta och mest tydliga gemensamma nämnare jag kan komma på. Oavsett kön, hudfärg, kulturell bakgrund, trosats, kostpreferens eller sexuell läggning så har vi alla det gemsamt. Vi är människor. Där är vi lika. Ingen av oss kan komma och säga till någon annan: Du där! du är inte människa. Vad är motsatsen? utomjording? djur? Det skulle vara befängt att bara kalla någon för utomjording elelr djur och mena det bildligt. Oavsett om du anses vara en person med  rasistiska och/eller sexistiska åsikter.
Vi är lika från minsta cell till hur vi fungerar och interagerar. Vågar vi stå pall för att vi faktiskt är av samma art? Jag vet inte om vi kan göra det men jag tänker försöka. Jag tänker se dig som människa allra först och allra sist i vårt möte. Däremellan kommer jag att lyssna på dina definieringar. Även när jag ogillar dina åsikter och när ditt beteende är uppåt väggarna fel kommer jag att lyssna och påminna mig själv om att du är människa. Dvs du har förmågan att förstå. Du har förmågan att förändras och jag vet framförallt att du har har förmågan att lära! Precis som jag har.

Jämställdhet kan börja på många nivåer men enklast är att börja med dig själv påstår jag. Du kan börja nu, eller om en stund, eller imorgon. Dvs makten håller du i dina händer. Oavsett om du väljer att engagera dig i en rörelse, specifik fråga eller om du vågar titta inåt och vågar syna dina fördomar. Fördomar i sig är inte fel. Det är när vi gör dem till en sanning som vi skapar en skev verklighetsuppfattning. Verkligheten ligger någonstans mellan vad du ser och vad alla andra omkring dig ser. Därför bör vi vara mer intresserade att börja våga fråga vad andra som inte är som oss ser. Och när vi frågar bör vi även lyssna. Ta ett djupt andetag och lyssna. När du har lyssnat färdigt så fråga och fråga igen. Det värsta som kan hända är att du inte förstår och när du inser det, inser du också att du saknar en pusselbit i den gemensamma verkligheten.
Så börja nu! ställ en fråga och lyssna. Kanske imorgon är din värld större och din förståelse bredare.

Mannens lycka - vad är det?

Vad är mannens lycka? Frågan väcktes av SVT-serien Fröken Frimans krig. En serie om hur Sverige har sett ut en gång i tiden. Hur vi kränkte människor pga deras kön. Hur vi människor låter oss bli kränkta och orättvist behandlade pga strukturer som vi tror är fasta. Om jämställdhet och frågan kring kvinnor och män intresserar dig eller väcker nåt i dig ska du se den.



I serien säger en av karaktärerna följande om Fröken Friman:

"Hon kanske hade varit annorlunda om hon hade fått uppleva det som är kvinnans lycka: ett hem, en make, barn att älska."

Den meningen, det uttalandet fick mig att fundera på vad mannens lycka är januari 2014 i Sverige. Vad tror vi att mannen behöver för att känna och uppleva lycka?
Ett jobb?
Ett välbetalt arbete?
En familj att försörja för att känna sig behövd?
Andra män att mäta sig med?
Eller handlar det om personligt utrymme?
Politisk engagemang och föräldrarskap?
Eller ska vi vara mer ärliga och säga: pengar, makt och sex?

Är jag ute och cyklar om jag säger att maskuliniteten befinner sig i en kris? En otrygg plats, en otydlig roll eller ännu värre; på samma plats där den var i den serien jag hänvisar till ovanför?
Är jag helt fel ute när detta förtydligas av Zlatans kommentar:

– Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Det går inte att jämföra, snälla. Den uppmärksamheten som svensk damfotboll får i Sverige, det är ingen annan i världen utav damspelare som får det i sitt eget land. Bara det är en fantastisk sak. Men det här betyder inte att jag inte uppskattar det de gör, de har gjort det fantastiskt bra och kommer att fortsätta göra det fantastiskt bra. Men det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Och sedan när jag kommer utanför Sverige jämförs jag med Ronaldo och Messi. Hallå, på vilken nivå är vi? Det är ett skämt, säger han till tidningen.

Eller svenska herrlandslagets Anders Svenssons (eller heter det bara landslaget när det bara är män som spelar?) uttalanden kring historien om bilen och Therese Sjögran:

– Jag förstår jämställdhet och så, men marknaden styr, det är ju så. Jag vill verkligen betona att i en perfekt värld hade det varit samma intresse och samma löner. Då hade det inte varit något tjat. De tränar ju precis lika mycket som vi gör. Dessutom måste många av dem jobba vid sidan av, det är otroligt imponerande. Men damlandslaget är en ren förlust medan herrlands­laget drar in massa pengar som gör att dam- och ungdomslandslagen kan åka på sina resor.

...eller om de sk. "buskislagen"

– Det är ju bittert när man ser de här buskislagen som gått vidare. Honduras är där, vad fan är det frågan om? säger han i intervjun med Aftonbladet.

Hur var det nu jag skrev, pengar makt och sex? Pengar och makt finns tydligt markerade i citaten ovan. Den som har, den har och behåller. Varför ge möjligheten till nån annan?
Tyvärr kan jag inte ställa mig bakom varken dig Anders eller dig Zlatan. Hade vi varit på skolgården hade jag förmodligen kaxat mig tillbaka såsom alfahanar gör. Det hade inte hjälpt mycket. Det hade fått oss att cementera ytterligare maskuliniteten som en bakåtsträvande och reptilhjärnestyrd social konstruktion.

Jag läser en artikel länkad från Facebook. Titeln lyder "Män ligger bakom allt dåligt i världen"
Jag avskyr att jag måste hålla med om det Johan Forsberg säger medan jag tar mig igenom journalistens frågor och Johans svar. Mitt i detta mörka bild av vad maskuliniteten gör med människor idag får jag lust att lyfta allt gott män gjort. Som ett försvarstal, men det funkar inte så. Jag kan inte ursäkta ett slag i ansikte eller en medveten kränkning mot en människa mot alla smarta uppfinningar som män har kommit på eller alla upptäckter männen har gjort. Som Zlatan själv påpekade. Det går inte att jämföra, snälla.

Så mitt i denna nästan uppgiva tanke- och känslokedja så landar jag där jag började. Nämligen i hur feminismen har kämpat och lyckats någorlunda väl med att skapa utrymme för kvinnan i samhället och i sina sexuella uttryck. Långt ifrån jämställt samhälle idag men en bra bit från Fröken Frimans verklighet. Kan feminismen få män att förstå dessa strukturer och vara en motkraft till "allt dåligt i världen"?

Så vad är mannens lycka då? Förmodligen densamma som kvinnans. Jag slänger fram hypotesen att lycka inte har med män eller kvinnor att göra. Men att strukturerna som delar upp oss i män och kvinnor påverkar möjligheten för oss att uppleva lyckan på ett individuellt plan. Lycka är något individuellt som bör sökas på egen hand men som kommer alltid att påverkas av stereotyper av män och kvinnor samt förväntningarna kring dessa.
I min hypotes finns också en förhoppning om att vi kan lyckas lära varandra värdesättningen av omtanke, engagemang i relationer och förmågan till empati. Med kunskap om dessa tre saker hade vi  sluppit många övertramp oss människor emellan. Och ett övertramp mindre är en möjlighet för en inbjudan istället. En inbjudan att upptäcka likheter snarare än att leta efter och fastställa skillnader.

Jag avslutar med att länka till en sida med spännande innehåll. Kanske kan du hitta frågor som startar en eftertanke eller en ny process hos dig.
http://goodmenproject.com/bits-and-pieces/the-mask-you-live-in-engaging-the-masks-men-wear-to-prove-themselves-video/

whose night!?

Jag har en bekant som överraskad och nöjd beskrev sin upplevelse av Ladie's night. Hon lockas inte av föreställningar som Chippendales och hoppades att detta skulle vara annorlunda. Föreställningen var mycket bra, med artister som Magnus Uggla, Martin Stenmark, Andreas Johnson, Anders Timell, Martin Stenmarck och Hasse Brontén. - Det var en skön och bra blandning av musik, teater, spex, humor och en underbar känslan med alla tjejer där, berättade min bekant. Jag frågade vilka åldersgrupper som fanns representerade och om hon såg några män som besökte föreställningen? Allt från 18-åringar till kvinnor över pensionsålder fanns representerade men inga män syntes bland publiken. Föreställningen är inne på sitt sjunde år och säljer bra enligt arrangörerna själva. Jag börjar kika på hemsidan och blir nyfiken kring vem som ligger bakom och vad som startade hela konceptet. Jag hittar följande:

Ladies Night började som en dröm om att kunna erbjuda alla kvinnor en egen helkväll fylld med underhållning av världsklass, härlig gemenskap och fantastisk stämning. Sedan premiären 2006 har över 300 000 tjejer besökt Ladies Night – det känns helt otroligt, nästan overkligt. Ibland får jag frågan ”Vad är det som gör Ladies Night så speciellt?” Jag svarar att det som gör Ladies Night unikt är den stämning som uppstår när tusentals förväntansfulla tjejer möts för en kväll skapad endast för dem. Det är en känsla som inte går att beskriva – den måste upplevas!
David Stenmarck – Producent & Upphovsman

Jag inser att detta är ett lyckat koncept. De lyckades ju få min bekant att gå från ett " hoppas att detta inte är som Chippendales" till "Det var riktigt bra med en skön blandning av underhållning där alla bjöd på sig själva". - Härligt, säger jag tills en annan bekant säger att män får inte köpa biljetter. Hmm, tänker jag, kan detta stämma? Jag googlar och hittar flera artiklar, debattinlägg och intervjuer som berör detta ämne.
Från aftonbladet: "Ladies night diskriminerar män", Detta är hämtat från 2010. Något måste ha förändrats sen Stenmarck uttalade detta:

David Stenmarck, producent och initiativtagare till ”Ladies Night”, håller med om att det är könsdiskriminering.
– Ja, det får man väl säga. Men det finns så mycket annat som riktar sig till bara män. Jag tycker väl att tjejerna kan få en kväll om året, säger David Stenmarck.
Showen har tidigare anmälts men fallet har då avskrivits då det inte ansetts som ett tillräckligt allvarligt fall av diskriminering.
– Så det här är gammalt för mig. Men det är så jäkla kul att jobba med, att se de här idrottsarenorna där det för det mesta är fullt av män intas av tjejerna.

Jag söker vidare och tar mig till en aktuell biljettsidan. Klart jag ska kunna köpa en biljett till en svensk föreställning oavsett kulturell bakgrund, trosuppfattning, könsidentitet och sexuell läggning tänker jag. Men nej, här tar resan slut för mig. Kolla längst ner:

 

Här är en mer färsk artikel i SvD: "Tveksam Stenmarck showar för tjejerna"
Vänta, i min naiva värld där mänskliga rättigheter gäller alla människor trode jag att jämställdhetsarbete bygger på att arbeta bort segregering och separatistiska tankar. Jämställdhet går i min värld hand i hand med demokratin. Där min familj och mina livserfarenheter har lärt mig att lika värde gäller alla individer oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, biologisk kön, musiksmak mm. Alla ska ha samma möjligheter. Här får inte jag vara med pga att jag enligt pappret och till utseendet är en man. Jag förstår inte, är detta på riktigt?

Låt mig då komplicera det hela ytterligare. Om Ladie's night är ett etablerat koncept skulle ett annat bolag kunna starta Men's night? Plocka fram världsstjärnor som är kvinnor och erbjuda en helhetsupplevelse till alla män som vill se detta. Är detta ett konstruktivt sätt att skapa ett jämställt samhälle? Vad sänder detta för signal till barn som håller på att förstå samhället och hitta sin roll i det. Vad säger vi egentligen med detta koncept? Är det inte detta vi vill arbeta bort? Männens exkludering av kvinnor i styrelserummet exempelvis?

När vi ändå är igång och komplicerar saker. Ta en av Ladie´s night artiklarna och byt ut alla ord där det står ladie, kvinnor och tjejer till invandrare och förtydliga detta vid biljettinköpet. Vad tänker du? vad känner du? Vänd på det och säg nu att detta är bara för svenskar (vilket i sig blir en tolkningsfråga, vem räknas som svensk idag och vem ansvarar för räknandet) Vad väcker det för tankar, känslor och associationer?

Jag är kluven och förvirrad men mina frågor fortsätter. Är ladies night öppet för alla kvinnor, oavsett sexuell läggning? Hur är det med transpersoner? Queer? De som vägrar välja kön? Är detta inte diskriminering!? Om det inte är det så avsäger jag mig all politisk aktivism, flyttar ut i bushen för att bli bitter och förlora all hopp för det moderna svenska samhället.

I min värld ska mina vänner, mina barn, mina föräldrar ha samma rättigheter och möjligheter oavsett deras biologiska kön. Det gäller åt alla håll och kanter. Eller som Gloria Steinem har uttryckt det:

A feminist is anyone who recognizes the equality and full humanity of women and men.